Medicinen för dem som lämnats kvar

Författare: Dr. Kim, läkare på Aurea Care (pseudonym)

Det börjar inte med cannabis. Det börjar med en kvinna som fått höra att “det gör ont efter förlossningen”.

Det står inte i journalen vilken grad av sfinkterruptur hon hade. Bara kvarstående smärta.

Hon kan inte sitta ordentligt. Hon kan inte amma utan att det bränner. Hon kan knappt bära sitt barn utan att hålla andan som om hon ska plocka upp en kettlebell på fel ände. Partnern tar nätterna, familjen tar dagarna. Hon tar smärtan. Heltidsjobb, 0% betalt, inga utsikter till befordran.

Vad får hon? Det som riktlinjerna föreskriver när man inte har tid att undersöka orsaken: paracetamol, NSAID, en liten förpackning opioider “vid behov”. Antidepressiva när hon inte orkar mer. Sömnmedel när smärta och antidepressiva teamar ihop och förstör sömnen. Voila! En komplett medicinsk dominoeffekt. Samla alla fem och få ett frikort.

Personen jag intervjuar idag vill inte kalla sig “cannabisläkare”, som om han gått rogue och öppnat klinik i en husbil i Rågsved. Men det är så det uppfattas i ett system där alla andra behandlingar—hur ineffektiva eller beroendeframkallande de än är—anses normala.

“Jag kom i kontakt med medicinsk cannabis via en kollega på Aurea Care,” säger han.

Han noterade snart att patient efter patient som testat allt—människor som förlorat arbete, relationer, sömn, livsvilja—plötsligt började fungera igen när de fick en växtbaserad behandling. En behandling som sjukvården behandlar som något juridiskt radioaktivt: inte röra, helst inte titta, definitivt inte förespråka.

Ett fall som fastnar

När jag frågar om ett fall han fortfarande tänker på behöver han ingen betänketid.

“En kvinna med svår smärta efter en förlossningsskada,” säger han. “Hon kunde inte bära sina barn. Hon satt mest stilla. Smärtan styrde hela dygnet.”

Det är en sån där mening som i journalen krymper ihop till “kvarstående perineal smärta”, som om det vore en kosmetisk detalj man kan fila bort. Men mellan raderna står något annat: ett spädbarn som

inte blir buret, en partner som går sönder av dubbelarbete, och en kvinna som förlorat både sin kropp och sin föräldraroll.

Hon hade fått hela standardpaketet: paracetamol, NSAID, opiater vid behov, antidepressiva för smärtan, sömnmedel för återhämtningen. Behandlingslistan var lång och effekten klart otillräcklig.

“När vi testade medicinsk cannabis minskade smärtan markant,” säger han. “Hon kunde lyfta sitt barn igen. Hon gick ut. Hon började jogga.”

I journalen heter det förbättrad funktion. I verkligheten: ett barn som får en mamma tillbaka, en partner som får en familj, och en kvinna som återfår något hon inte visste att hon förlorat.

“Det är det jag menar,” säger han. “Det här är inte teoretiska termer. Det är skillnaden mellan att klara en dag och att överleva en dag.”

Färre tabletter, mer människa

Han beskriver samma mönster som jag hört från andra läkare som arbetar med medicinsk cannabis. Nämligen att det inte främst är ett läkemedel man lägger till, utan ofta startskottet för något helt annat: en medicinlista som äntligen börjar krympa.

“Jag har sett flera patienter som kunnat minska annan medicinering betydligt,” säger han. “De slutar räkna timmarna tills de får ta nästa tablett morfin. Opioiderna blir ett verktyg de inte längre behöver. Sömnmedel fasas ut. Vissa antidepressiva minskar när smärtan och sömnen stabiliseras.”

Cannabis är inte starkare i den bemärkelse som vården brukar mena, när läkemedel vägs mot varandra som om de tävlar i tyngdlyftning. Det är inte mer hävstång, mer dunder, mer dopaminkanon. Cannabis jobbar någon helt annanstans: i nervsystemets små justeringar, i sömnens arkitektur, i kroppens egen förmåga att stänga av brandlarmet när det inte brinner.

För patienten spelar alla dessa mekanismer ungefär lika stor roll som manualen till en mikrovågsugn. Det de märker är något mycket enklare: färre tabletter, färre biverkningar. Och ett liv som långsamt tar mer plats än påsarna från apoteket.

När lindring blir en klassfråga

Frågan som satte igång den här artikelserien är egentligen ganska banal. Det handlar om TLV:s förslag att ta bort högkostnadsskyddet för dessa läkemedel. Så vad händer när en behandling som kostar några hundralappar plötsligt kostar flera tusen?

“En del av mina patienter kommer helt enkelt inte ha råd,” säger han. “De lever redan på marginalen. När priset går upp blir de tvungna att antingen sluta med cannabis eller gå tillbaka till mindre effektiva och mer biverkningstyngda läkemedel.”

Det här är människor som redan är på gränsen. Deltidssjukskrivna. Utförsäkrade. Inga marginaler. Inga buffertar. Definitivt inget konto som heter “smärtfond”.

“Smärtan ökar. Det psykiska måendet försämras. Livssituationen kraschar,” säger han. “Det blir bara mer lidande. Och det blir dyrare. För alla.”

Jag frågar om någon faktiskt kommer behöva avsluta behandlingen helt. Han svarar som om jag frågat om det regnar i Göteborg ibland:

“Ja. Absolut.”

Att behöva välja mellan vinterstövlar till barnen och sin egen smärtlindring. Att halvera dosen bara för att få den att räcka några veckor till. Att gå tillbaka till läkemedel man en gång avslutade för att de förstörde ens liv.

Och vården då? Hur märks det där?

“Vi kommer se ökad belastning i primärvården, på smärtkliniker, psykiatri, akutmottagningar, neurologmottagningar… Egentligen överallt.”

Det är egentligen enkel matematik. Vad kostar minst? En förälder som fungerar, arbetar del- eller heltid, och är stabil på en behandling med få biverkningar, eller en patient som kastas tillbaka in i smärtkarusellen, med nya utredningar, fler läkemedel, fler vårdkontakter och förlorad arbetsförmåga?

TLV:s förslag att ta bort högkostnadsskyddet för medicinsk cannabis är inte kostnadskontroll. Det är bokföring med ögonbindel. Som att spara pengar genom att ta bort brandsläckaren och hoppas att huset brinner tillräckligt långsamt för att ingen ska märka.

Notan som ingen erkänner

Vi går tillbaka till kvinnan i början. Hon som födde ett barn, sprack svårt, och sedan levde i en smärta som ingen journaltext riktigt förmår fånga. Hon som, med medicinsk cannabis, kunde börja göra det mest grundläggande en människa kan göra: vara förälder.

Frågan som TLV nu ställer henne — för det är TLV som ställer den — lyder i praktiken:

Hur mycket är ditt liv värt?

Och: Är det verkligen rimligt att staten ska betala för det?

Det är svårt att formulera det mindre brutalt. För vad säger vi annars?

“Du får gärna fortsätta vara smärtfri och vara mamma, så länge du har råd att betala en extrahyra i månaden.”

Det är enkelt att skriva “otillräcklig evidens” i ett beslut. Det är svårare att se vad de orden betyder när de lämnar Excelsidan och landar i ett hem där en människa försöker fungera.

För bakom varje rad i TLV:s beslutsunderlag finns det som aldrig ryms i myndighetens språk: Smärtan som gör en kropp oanvändbar. Nätterna som aldrig blir hela. Barn som lär sig att mamma inte orkar.

Det står inte i dokumentet. Men det är där notan betalas. Och det märkliga, det som ingen riktigt vill säga högt, är att allt detta räknas som acceptabla kostnader.

Denna digitala plattform ägs och drivs av Aureum Life Investments AB med org nr: 556254–3750. Informationen som publiceras på denna plattform är skapad av redaktionerna på Aurea Care Medical Science Journal med utgivningsbevis nr: 32 176 / AureumLife.se med utgivningsbevis nr: 32 238 / Aureum Publishing Group med utgivningsbevis nr: 32 239. Allt publicerat material publiceras med stöd i tryckfrihetsförordningen och kan därav inte anses utgöra marknadsföring av läkemedel.

Avsikten med publiceringarna och innehållet på denna digitala plattform är att ge allmänheten en mer nyanserad och rättvisande bild vad det gäller medicinsk cannabis i framförallt Sverige.

Behöver du komma i kontakt med redaktionerna vänligen besök: https://aureumlife.se/kontakta-oss/