Grattis, du fungerar. Nu tar vi bort behandlingen.

Författare: Dr. Kim, läkare på Aurea Care (pseudonym)

Det finns en växt som lindrar smärta, minskar behovet av opioider, förbättrar sömnen och hjälper människor tillbaka till jobbet.

Coolt, eller hur? Det tycker många patienter också. Tyvärr råkar det vara cannabis, så… krångligt.

I Sverige kan du få det på recept, men bara om du först testat ungefär allt annat, helst i flera år, och fortfarande mår så dåligt att både du och vården gett upp hoppet.

TLV överväger nu att ta bort högkostnadsskyddet, vilket i praktiken betyder: du får gärna ha mindre ont, men du får betala en Östermalmshyra i månaden för det.

Jag ville förstå vad det här faktiskt betyder. För människors liv. Så jag ringde en kollega som också arbetar med medicinsk cannabis.

Han heter inte Jimmy, men vi kallar honom det. Fingerat namn, eftersom svensk sjukvård fortfarande får stressutslag när “cannabis” och “läkemedel” används i samma mening.

“Det är fortfarande känsligt,” säger han i telefonen. “Men det borde det inte vara. Vi pratar om medicin. Inte om knark.”

Jimmy har arbetat med medicinsk cannabis i tre år. Det började som ett professionellt sidospår, något han inte planerat att fördjupa sig i. Men det växte. (Pun intended. Sorry.)

“Jag började mest av nyfikenhet. Det kändes som ett område som rörde sig framåt medan resten av svensk medicin mest stod och stampade.”

Färre piller. Mer liv.

Jag ber Jimmy beskriva en typisk patient.

”Kronisk smärta,” säger han direkt. ”Lång sjukskrivning. Inget har fungerat. Opioider. Antidepressiva. Sömnmedel. Du vet.”

Jag nickar, trots att vi pratar i telefon.

Han nämner en man i femtioårsåldern. Tolv år hemma. En kropp som inte längre svarade. Eller snarare: som svarade på fel saker.

”Efter några månader med cannabis var han tillbaka på jobbet. Heltid. För första gången på över ett decennium.”

Det sägs rakt upp och ner. Inget utropstecken. Bara ett faktum. Mannen hade fortfarande ont. Men han sov. Han promenerade. Han tränade. Han arbetade.

Eller som vi uttrycker det i sjukskrivningsblanketten: funktionsnivån förbättrades.

Jag frågar om femtioåringen är ett unikt fall.

”Nej,” säger han. “Ganska typiskt faktiskt. Patienterna blir nästan förvånade över hur bra det fungerar. De får sina liv tillbaka.”

Det som förändras, menar han, är inte bara själva smärtan. Utan vad smärtan gör med en människa.

”De får andrum. De orkar laga mat. Träffa barnbarn. Prata i telefon utan att vilja lägga sig ner efteråt. De kan ha en del smärta kvar, men de fungerar. De är inte sina symtom längre.”

Och det som förvånar mest, säger han, är vad som händer med läkemedelslistan. Opioider, sömnmedel, antidepressiva trappas ut. Inte sällan helt och hållet.

”De flesta behandlingar våra patienter får (innan de kommer till oss) kommer med en prislapp: fler piller, fler biverkningar, fler recept för att dämpa biverkningarna från de första. Cannabis gör ofta tvärtom. Färre piller. Mer liv. Och det borde vara hela poängen.”

Vi är tysta en stund. Jag tänker på det han just sagt. Sen på Socialstyrelsens riktlinjer. Sen på elva formulär jag fyllt i samma vecka.

Vi har byggt ett system där det är helt okej att hålla någon sängliggande med morfin. Men ger du samma människa en växtbaserad tinktur som gör henne rörlig, arbetande, och vid liv, då måste vi utreda det noga.

Det är inte cannabis som saknar evidens. Det är systemet som saknar förnuft.

Hotet mot tillgängligheten

Jimmy beskriver det som för en gångs skull fungerar som tänkt: mindre medicin, mer liv. I journalen: färre läkemedel, färre akutbesök. I verkligheten: en människa som orkar jobba, sova, hämta sitt barnbarn utan att bryta ihop.

Han är orolig över TLVs åtstramning. Allt som fungerar ligger i farozonen. Och jag delar hans oro. Som läkare som själv förskriver cannabis ser jag vad som står på spel.

”Om högkostnadsskyddet försvinner faller det för många. De flesta har inte råd. De kommer behöva sluta, oavsett hur bra behandlingen fungerar.”

Det handlar inte om att de kommer må lite sämre. Det handlar om att de förlorar allt de byggt upp. Tillbaka till ruta ett. Och ruta ett är inte en bra plats. Det är en återvändsgränd med lysrörsljus, sömnlöshet och telefonkö till vårdcentralen. Det är en kropp som skriker utan att någon lyssnar, och en vård som svarar med “vi kan erbjuda morfin.”

”Vi vet hur det blir. Smärtan kommer tillbaka. Sömnen försvinner. De klarar inte jobbet. Morfin igen. Sen biverkningar, sjukskrivningar, depression. De är redan trötta. De lever redan på kredit. Fysiskt, psykiskt, ekonomiskt.”

Sen lyfter Jimmy en viktig poäng. Det är inte bara patienterna som står inför en existentiell kris. Det är hela vårdapparaten.

”Primärvården kommer att se ökade vårdbehov. De får tillbaka patienter vi lyckats stabilisera. Psykiatrin får fler som kraschar. Köerna på akuten blir längre. Receptstatistiken går upp. Det blir mer av allt vi just fått ner.”

Så en kort bakgrund igen, för att det tåls att understrykas vad som är på gång:

Sedan 2017 har svenska läkare kunnat förskriva medicinsk cannabis. Förstås inte som i Kalifornien. Ingen säger ”lite weed mot huvudvärk, bro.” Det krävs dokumentation, studiestöd, tydlig indikation, inga röda flaggor—och ungefär lika mycket pappersarbete som för att köpa en atomreaktor.

Patienten ska vara färdigutredd, färdigbehandlad och halvvägs till uppgiven innan det ens övervägs.

Men det har fungerat. Mot all byråkratisk förväntan. Och hittills har vi inte haft en enda cannabisrelaterad vårdskandal. Bara tusentals patienter som fungerar bättre.

Och nu, 2025, vill TLV ta bort högkostnadsskyddet för medicinsk cannabis. Inte för att det är farligt. Utan för att man bedömer att evidensläget inte är tillräckligt starkt för att motivera subventionen. (Vilket är som att sluta använda brandsläckare för att de inte testats i dubbelblindade husbränder.)

Effekten? En prislapp på 10–20 tusen i månaden. För att slippa smärta. För att kunna sova. För att leva.

Jimmys patient, mannen i femtioårsåldern, är en typisk patient, säger han. Tolv år hemma. Morfin. Gabapentin. Saroten. Duloxetin. Stilnoct. Allt testat. Hjälpte för lite. Skadade för mycket. Tre månader med cannabis, och han går till jobbet. Fem dagar i veckan.

Han ifrågasätter nog inte evidensläget för medicinsk cannabis. Han behöver inte en ny metaanalys. Han behöver sova utan morfin. Han behöver god och stadigvarande smärtlindring för att kunna ha ett värdigt liv. Och cannabis levererar.

Jag frågar vad Jimmy skulle vilja säga till TLV. Det blir tyst i luren. Sedan:

”Om ni tar bort högkostnadsskyddet, slår ni undan benen på människor som just rest sig. Det kommer kosta. I vårdköer, i livskvalitet, i förtroende.”

Jag är tyst i telefonen för att tvinga fram något mer. Han pausar en stund och avlsutar:

”Vi försöker få människor på fötter igen. Låt oss fortsätta med det.”

Vad säger vi till patienten?

Det märkliga är inte att cannabis fungerar. Det märkliga är hur lite det verkar spela roll att det fungerar.

Jag förstår kraven. Jag är skolad att arbeta evidensbaserat och arbeta efter riktlinjer. Jag vet vad som kan hända när vi slirar. Men jag vet också vad som händer när vi ignorerar de studier som backar medicinsk cannabis och när vi låtsas att en patient i arbete, utan morfin, med sömn och livskvalitet, inte räknas som evidens.

Så vad säger vi till den femtioåriga mannen, som äntligen är väsentligen smärtfri, går till jobbet, lagar mat, träffar barnbarnen?

“Grattis. Din behandling fungerar. Men tyvärr, den saknar tillräckligt med metaanalyser för att TLV ska vilja betala för den. Och det är viktigare än att du mår bra.”

Behandlingen fungerar. Patienten fungerar. Vi har sett vad medicinsk cannabis gör för patienterna. Vi vet vad som händer om behandlingen försvinner. Om TLV tar bort högkostnadsskyddet signalerar de med all tydlighet att det inte spelar någon roll.

Det som brister är inte evidensen. Det är insikten om vad vården faktiskt är till för.

Denna digitala plattform ägs och drivs av Aureum Life Investments AB med org nr: 556254–3750. Informationen som publiceras på denna plattform är skapad av redaktionerna på Aurea Care Medical Science Journal med utgivningsbevis nr: 32 176 / AureumLife.se med utgivningsbevis nr: 32 238 / Aureum Publishing Group med utgivningsbevis nr: 32 239. Allt publicerat material publiceras med stöd i tryckfrihetsförordningen och kan därav inte anses utgöra marknadsföring av läkemedel.

Avsikten med publiceringarna och innehållet på denna digitala plattform är att ge allmänheten en mer nyanserad och rättvisande bild vad det gäller medicinsk cannabis i framförallt Sverige.

Behöver du komma i kontakt med redaktionerna vänligen besök: https://aureumlife.se/kontakta-oss/