En växt som stör ordningen

Författare: Dr. Kim, läkare på Aurea Care (pseudonym)

Cannabis är inte den sortens växt man kan förpacka i blåvita askar, skydda med patent och ställa på hyllan mellan proton­pumps­hämmare och statiner. Den beter sig illa i mötet med vårdorganisationens mekanik. Den böjer sig inte för modellen. Och just det är oförlåtligt. Kanske är det därför maskineriet blinkar rött när dess namn nämns.

Jag arbetar själv med medicinsk cannabis. Det är inte svårt. Det som är svårt är det som väcks runt omkring: oron, misstänksamheten, de reflexmässiga harklingarna från institutionerna. Varifrån kommer denna oro? Jag bestämde mig för att fråga en kollega.

“Det handlar om att behandla människor”

Jag ringer upp. Någonstans i bakgrunden piper en kaffemaskin till. Enligt vårdcentralens interna folklore gör den det aldrig utan anledning.

Det första jag hör är ett kort, samlat andetag. Hon heter egentligen något annat, men vi kallar henne Anna. Läkare. Tio år i yrket. Det hörs på sättet hon talar. Även språket har börjat följa riktlinjer. Som om hon har en överläkare sittande på axeln, redo att ryta till så fort ett adjektiv halkar.

Jag ställer frågan om hon ser sig som en del av cannabisrörelsen. Frågan är korkad. Jag hör det själv. Som om det finns en förening med logga, medlemskort och höstkonferens. Jag hör i telefonen hur hon skakar på huvudet. Sen kommer svaret:

”Det handlar inte om att vara för eller emot,” säger hon. “Det handlar om att behandla människor.”

Det är en farlig mening att uttala högt i Sverige 2025. Inte för att den är radikal, utan för att den råkar beröra cannabis. Och cannabis är fortfarande ett ord som behöver skyddsväst för att få gå in på vårdcentralen.

Jag vill applådera men sitter i en trappuppgång och det skulle se konstigt ut. Anna började förskriva cannabis när en släkting fick livet tillbaka.

”Jag såg skillnaden,” säger hon som att hon rapporterar ett lyckat experiment. ”Det väckte min nyfikenhet.”

Sedan dess har hon gjort något radikalt: hon har hjälpt människor att må bättre.

Formellt är cannabis ett godkänt läkemedel i Sverige. Praktiskt krävs det en särskild sorts ryggrad. Och ett visst mått av tolerans för systemets harklingar.

Vad vården inte vill förskriva

”Opioider halveras. Ibland sätts de ut helt. Sömntabletter minskar. SSRI trappas ut,” säger hon. ”De vaknar tidigare. Orkar mer. Får aptit. Någon börjar jobba igen. En annan börjar måla.”

Ingenting av detta har en egen rad i Kloka Listan. Jag har tittat. På pappret ska patienten fortsätta lida tills en kommitté i Solna beslutat annat.

Jag ber henne nämna en patient där cannabis gett oväntad effekt. Hon skrattar: ”Ta tidboken uppifrån och ner.”

Sedan räknar hon upp dem: En kvinna med fibromyalgi som sover för första gången på år. En man med migrän som återfår arbetsförmågan. En utmattad småbarnsmamma med diskbråck som kan leka med sina barn.

Det låter som vittnesmål från ett krig. Och det är det: ett lågintensivt inbördeskrig mellan lindring och regelverk. Där den ena parten har smärta som daglig erfarenhet och den andra har excelark.

”När det endocannabinoida systemet väcks till liv börjar kroppen läka,” säger hon. ”Fokus flyttas från smärtan till livet. Man kan vakna och bara vara människa igen.”

Jag skriver i marginalen: “Bara vara människa.” Orden är så enkla att jag först inte hör hur stort det är.

I ett friskare system hade det räckt. Men när det gäller cannabis räcker inte lindring. Den måste diarieföras, dubbelgranskas, misstänkliggöras. Helst av någon som aldrig träffat patienten och aldrig använt cannabis men är mycket säker på att det är en gateway till heroin.

När lindring blir en lyxvara

Vad händer när ett läkemedel går från 200 kronor i månaden till 8000?

“De flesta kommer inte klara det”, säger Anna. “De kommer tillbaka till smärtan. Till sömnbristen. Till depressionen. Till opioiderna. Till sjukskrivningarna.”

Samma sak som alltid när ett imperium sätter marknadspris på lidande med andra ord. De svagaste betalar mest. Och plötsligt knackar Arbetsförmedlingen på dörren som en trött granne med nyckel till din framtid.

Jag suckar och överväger att börja skriva ut bourbon på licens. Inte till patienterna. Till oss läkare. För ärligt talat: Hur många rundor av “vi visste inte bättre” tål en yrkeskår innan vi kollektivt börjar tugga sönder våra bettskenor?

“Antingen betalar vården för läkemedlet,” säger Anna. “Eller så betalar samhället för konsekvenserna.”

Det är en saklig mening. Den borde redan stå i Socialstyrelsens egna riktlinjer. Men det gör den inte.

Motståndet

Sverige är i dag mer restriktivt än flera europeiska länder. Det finns fortfarande läkare som tror att effekten av cannabis är placebo. Att patienters lindring är illusion. Att deras förbättring är anekdot.

Det är märkligt vad vi kräver evidens för—och vad vi inte kräver det för.

Vi litar på opioider trots katastrofal historik. På sömntabletter trots beroende. På antidepressiva trots tveksam långtidseffekt. Men cannabis? Där kräver vi exakt den sorts studier som nästan ingen annan behandling behöver uppvisa innan den tas i bruk.

Det finns en sorts moralisk trotsighet i detta. Som om lidande fortfarande ses som en merit och lindring som något som måste misstänkas.

Formellt är cannabis ett godkänt läkemedel och det kanske får räcka med nytänkande så. För den här halvleken. Vi fick ju trots allt kvinnlig rösträtt 1921. Ingen brådska.

Vad Anna egentligen säger

För Anna handlar det inte om att kasta ut reglerna. Bara att uppdatera dem till århundradet vi lever i.

”Vi behöver utbildning och tydliga riktlinjer,” säger hon. ”Inte fler hinder. Det handlar om att förstå när medicinsk cannabis faktiskt är rätt verktyg.”

Hon vill se ett Sverige där vården slutar förväxla behandling med aktivism, och där patienter slipper skämmas för en växt som gör jobbet bättre än molekyler med aktieägare.

”Det borde inte vara kontroversiellt att vilja minska smärta med färre biverkningar,” säger hon. ”Men ibland känns det som att det är själva bristen på lidande som provocerar mest.”

När vi lägger på tänker jag på hennes första mening:

Det handlar inte om att vara för eller emot. Det handlar om att behandla människor.

Det är där konflikten sitter. I människosynen.

Ett rimligt land skulle inte kräva att patienten lärt sig lida i åratal innan lindring blir legitim. Ett rimligt land skulle inte göra skillnad på växt och molekyl när resultatet är detsamma: mindre smärta, mer liv. Och medan vi väntar på att riktlinjerna ska hinna ikapp verkligheten fortsätter Anna behandla människor. Inte för att hon förväntas göra det, utan för att ingen annan verkar vilja ta ansvar för att det blir gjort.

Denna digitala plattform ägs och drivs av Aureum Life Investments AB med org nr: 556254–3750. Informationen som publiceras på denna plattform är skapad av redaktionerna på Aurea Care Medical Science Journal med utgivningsbevis nr: 32 176 / AureumLife.se med utgivningsbevis nr: 32 238 / Aureum Publishing Group med utgivningsbevis nr: 32 239. Allt publicerat material publiceras med stöd i tryckfrihetsförordningen och kan därav inte anses utgöra marknadsföring av läkemedel.

Avsikten med publiceringarna och innehållet på denna digitala plattform är att ge allmänheten en mer nyanserad och rättvisande bild vad det gäller medicinsk cannabis i framförallt Sverige.

Behöver du komma i kontakt med redaktionerna vänligen besök: https://aureumlife.se/kontakta-oss/